Helgen plus lite funderingar.

Den här helgen har ju varit full rulle, tur att man är ledig imorgon också så man får lite vila.
Började lite lätt redan i torsdags, då var vi hemma hos Ida, beställde hem lite mat och drack lite. Men det blev ändå en väldigt tidig kväll, så jag gick hem till P och sov där, han hade precis hunnit lägga sig men inte somnat.
Fredagen. Jag, jessica och Ida åt middag hemma hos Ida. Började dricka…fortsatte dricka… fortsatte lite till. Ja ni förstår. Sen begav vi oss till Lindvägen där vi skulle på inflyttningsfest part 2 hos en snubbe, på vägen mötte vi upp P och hans gäng, dom var rätt många. Och när vi väl kom dit, så var där också redan väldigt många! Det var väldigt trångt. Men typ alla man nånsin träffat var där kändes det som, och det var riktigt kul faktiskt. Även om man gillar vissa människor mer än andra. Sen gick vi hem.
Det gick ju som det gick. P och den andra P började bråka, Jessica gick i förväg. Sen tröttnade jag och gick också, sen när P kom hem skälde jag på honom ett tag, sen gick vi och la oss. Men jag beslutade att jag kommer aldrig kunna tycka om han den där. Han har bevisat att det går inte. Låt mig slippa dig så mycket som möjligt.

Lördagen. Jag, P, en kompis till han och kompisens dotter gick till kyrkogården för att hälsa på en grav. (säger man så?) Sen gick vi hem igen, jag och P gick till valsta, så det blev en himlans lång promenad. Men Kompisens dotter var ju hemskt söt och kul att få se henne.
Sen var det middag hos P:s mamma med man, och lillebror. Spännande att få träffa dom. Kul, trevliga…men jag kände att det kanske blev lite föräldraröverdos för att vara första gången. Men men, det var i alla fall trevligt och kul att få träffa dom som sagt.

Söndagen. Har bestått av enbart slöande heeela dan, jag har hållt på att dö av trisstess, men karlsloken har ju inte varit så mycket att hänga i julgranen idag.
Sen åkte han till jobbet iaf, jag åkte hem, lagade mat, såg lite på tv, bakade kladdkaka och har pluggat lite och nu är jag faktiskt rätt trött. Så nu blir det nog sängen. Tänkte ta med mig byggteknikboken och läsa lite.

Ibland får man ju veta vissa saker, som man blir ganska chockad av, och som man inte rikigt förstår. Det kan vara svårt att veta hur man riktigt ska reagera, det är inte alltid det kommer en naturlig reaktion när man inser hur det ligger till. Så jag har bestämt mig för att inte reagera alls. Det angår inte mig, även om jag kan tycka det är väldigt konstigt. Men nu är nu, och det är så det är.

Och det här med att gå och lägga sig ensam. Suger. Big time.

My life would suck without you.

Hade ju faktiskt tänkt och knåpa ihop ett längre inlägg förut, men jag orkade inte.

Trots allt mitt gnällande, så finns det ju väldigt många ljuspunkter i vardagen. Det är ju lite av min specialitet, att hitta ljusglimtar i det mesta. Vilket gör att jag nästan alltid känner mig rätt lycklig också. Men just nu behöver jag ju inte leta speciellt länge för att hitta en ljusglimt som gör mig lycklig i vardagstristessen. Han finns ju där brevid mig nästan varje morgon när jag vaknar! Jag hatar ju fortfarande morgnar, och önskar att jorden gick under varje gång väckerklockan ringde. Men jag vaknar med en lyckokänsla i magen.
Jag har alltid tänkt att är man singel länge, måste det ju senare bli jobbigt att behöva ha en till person att anpassa sig till. Jag har inte en enda gång tänkt att ”nu får jag anpassa mig efter honom” för att kompromissa liksom. Ungefär som att man gör en uppoffring. Visst undermedvetet anpassar jag mig säkert i vissa situationer, men aldrig så att jag tänker på det som en uppoffring. Allt känns liksom så självklart.
Man ska aldrig ta något förgivet, och det gör jag verkligen inte. Jag tänker nog varje dag på hur lyckligt lottat jag är. Och jag tror nog att jag både visar och säger det tillräckligt mycket för att du ska förstå.

Welcome to the Karma Hotel

Jag tror ju lite på det där med Karma och nu tror jag karma har gett sig på mig!
Nyss fick jag sms av unge herr L! Det var liksom grädden på moset efter det andra. Och varför hör han av sig just nu? Han vet mycket väl att jag är upptagen, men han vet också hur svag jag var för honom väldigt länge förr i tiden. Men vet du vad! Det är jag inte längre.
INGET kan få mig att ändra mig, och INGEN kan få mig att begå ett snedsteg. Absolut ingenting. Så in your face Karma!
Det är bara han! Det är bara du, du, du, du. In my mind, all the time! Du ger mig all ingredienser jag behöver i precis lagom mängd. Spänning, trygghet, kärlek, utrymme, tillit, skratt, närhet och allt annat jag inte kan komma på just nu.
Jag är din, och enbart din!

No one gets a second chance

Jag stör mig på rätt många människotyper, men vissa mer än andra.
En av dem som ligger i mer kategorin är sådana som tror sig få en andra chans. Visst i många sammanhang ska man naturligtvis få en andra chans, alla människor kan tabba sig.
Men hur tror sig vissa människor vara så överlägsna att dom efter en total diss, efter att dom satt sig över en totalt, ska kunna ångra sig och få en ny chans?
Att man ens har mage om att fråga nått sånt, tyder ju bara på att man tror sig fortfarande vara bättre än den andra personen, alltså har inget förändrats.
Om man nu kommer på sitt misstag i efterhand och insåg vilket fel man gjorde, så får man nog stå sitt kast och lära sig utav sitt misstag den gången.

En gång i tiden

En gång i tiden så tyckte jag att flirta var riktigt roligt, nästan lite som en hobby. Det var själva flirtandet i sig jag tyckte var roligt, inte resultatet av det.
Spana på hunkar som kunde få bli offer för lite flirtande var nått man kunde sysselsätta sig med länge. ”Att spendera en natt med honom skulle jag inte banga på”.

Men sen en dag för 7 veckor sedan så hände det nått. Allt det där försvann. Det var inte alls lika kul längre. Det fanns inget nöje alls i att spana på möjliga objekt, eller snarare så att inga kändes längre som möjliga objekt. Det dök upp en pojk, som helt plötsligt blev den enda som var kul att spana på.
Det tog mig ungefär en halv kväll att inse att jag tycker om den här killen. Sen tog det mig kanske ytterligare 2 dagar att bli kär i honom. Iaf lite.

En gång i tiden när jag fattade tycke för någon, som kände likadant tillbaks, brukade jag nästan få lite klaustrofobi, lite frihetsberövande känsla. Ungefär som att man måste offra nånting, för att få det andra. Såg inga möjligheter att kombinera kakan och kaffe. Jag vet inte om det var för att jag inte riktigt ville, eller för att det helt enkelt var en sådan sorts kaka som inte passade till kaffet.

Men nu är det inte så. Jag känner inte alls att jag ger upp nånting annat, för att få det här. Jag ser det bara som en ny trevlig del, som får plats i mitt liv…det har liksom funnits en liten lucka för det, bara att jag inte riktigt vetat om det. Jag har inte alls nån frihetsberövande känsla, snarare tvärtom. Jag har fått mer peace and quiet innut i mig.

En gång i tiden, så var det inga konstigheter alls att gå och lägga sig helt ensam. Det var liksom så det var, inget jag ens reflekterade över. Saknade inte att ha nån brevid mig i sängen, bråka om täcket med någon.
Men nu 7 veckor senare, kan jag knappt somna när jag går och lägger mig själv. Jag tycker det är hemskt tomt och jag har så mycket täcke att jag nästan inte vet vart jag ska göra av allt.

Ju mer jag hänger med dig, ju mer saknar jag dig när jag inte hänger med dig. Does it make sense?

(L)

töntar

Jag har glömt att gnälla lite på en sak som gjorde mig fett sur förra veckan. Eller sur och sur… knappt värt att bli sur på.
En viss person blev vän med mig på facebook för ett litet tag sedan, jag förstod verkligen inte varför, för enligt denna själv så är vi tydligen inte vänner. Och det var verkligen denna personens ord, inte mina. Hur som helst, av nån anledning accpeterade jag vänner förfrågan, jag är ingen långsint person. Jag förlåter det mesta och dom flesta, och jag glömmer väldigt lätt.
Så här i efter hand förstår jag väl att personen ville bli vän med mig för att kunna spana på mig på facebook, typ bilder…relationstatus osv.
hur som helst, jag tänkte väl inte så mycket på det….tills i fredags! Då personen skickat ett mail där! Jag blir så trött på folk som inte kan ta konsekvenserna av sitt handlande och sina val. Väljer man bort nånting, då får man stå för det också. Då är det försent sen. Så varför varför varför ens ta kontakt med mig?!
Jag tycker du är en tönt, det har jag tyckt ända sen du bettede dig så där jag inte trodde att du var.
Jag har inte tid för sånna som dig, jag har nått så mycket bättre.

*mail raderat. vän borttagen*

All by my self.

Hur mycket jag än tycker om dig så måste jag säga att jag har haft en väldigt trevlig och skön kväll helt ensam. Bara sitta på soffa med datorn i knät, lyssna på musik, hänga på facebook, prata på msn, ringa rikard. Alldeles ensam. Skönt!
Fast misstolka inte, att hänga med dig darling är det bästa. Det är ro i själen.

Jag har blivit sån där människa som man nästan föraktar lite när man är singel, sån där nykär förälskad människa. Som man nästan tycker är lite äcklig.
Men I can’t help it.

Att läsa bloggar

Vilka bloggar läser ni?
Jag läser väl egentligen bara dom bloggarna som jag har här som länkar, plus plinganslifestyle.
Jag har inte riktigt fattat intresse för att läsa bloggar av folk jag inte känner överhuvudtaget, den enda bloggen som jag har här och läser till någon jag absolut inte känner är ju Baso. Jag vet inte riktigt hur jag hittade den bloggen från början, men fastnade för den direkt och är fortfarande fast. Det är nog en av mina favoritbloggar till och med. Han uppdaterar ofta, och skriver korta inlägg så man orkar läsa dem. Det är nog två stora anledningar!

Sen läser jag faktiskt en till blogg som är hemlig! Det är ingen som jag känner eller spanar på i smyg eller så, utan en helt random blogg som jag hittade för några år sedan typ och gillar att läsa helt enkelt. Jag tror det är för att jag känner igen mig i den så mycket. Men den får fortsätta vara hemlig.

Själv skriver jag mest blogg för att det är rätt trevligt tidsfördriv, och för att det är kul att läsa gamla blogg inlägg och se vad man tyckte då!

Nyduschade killar.

Jag har tänkt på en sak!
När en kille har duschat och ska fixa sig, så tar det typ 2 sekunder sen ser han oftast tokbra ut och man blir lite kär. (om det är en kille som ser bra ut alltså)
Medans vi tjejer när vi kommer ut ur duschen vi måste typ föna håret, platta håret, sminka oss välja fina kläder…SEN kan man känna att man ser fin ut.
Och jag har kommit på varför… har ni nånsin luktat på en nyduschad kille! Duschtvål för killar luktar sjukt gott, så när en kille kommer och luktar nyduschad så blir man ju alldeles knäsvag och vill bara slänga sig i famnen på personen, inte konstigt att man tycker dom ser bra ut nyduschade.
Men tjejtvål luktar inte lika gott, det luktar inte så mycket alls efter själva duschen…mest bara…rent. Jag tycker det är lite orättivst.
Men kan nog leva med den orättvisan, så länge jag då och då får känna doften av nyduschan karlslok.

Vänner

Vet du vilka som är dina äkta vänner?
Jag vet vilka som är mina äkta vänner…som jag vet att jag alltid, i vilket läge som helst, finns där och ställer upp. Dom är inte speciellt många, men man behöver inte många sånna.
Dom personerna har jag aldrig någonsin, inte ens för ett ögonblick tvivlat på att dom verkligen är mina vänner, jag har aldrig behövt det.
Det är inte alltid så lätt att veta vem som är ens äkta vänner, men jag har under senare dar tagit reda på det. Och vissa människor som jag haft i mitt liv tidigare har gjort mer skada än nytta, och jag har vetat om det men varit för svag för att solla bort dom. Men jag är inte svag längre… jag är stark och jag vet att jag alltid klarar mig. Så dessa människor är helt bort sollade, raderade, puts väck. Och det känns så skönt, man känner sig så mycket enklare av det.

Det här inlägget skrev jag för läängesedan egentligen, men har bara haft det som utkast och aldrig publicerat det, så det är inget nytt.