Hade ju faktiskt tänkt och knåpa ihop ett längre inlägg förut, men jag orkade inte.
Trots allt mitt gnällande, så finns det ju väldigt många ljuspunkter i vardagen. Det är ju lite av min specialitet, att hitta ljusglimtar i det mesta. Vilket gör att jag nästan alltid känner mig rätt lycklig också. Men just nu behöver jag ju inte leta speciellt länge för att hitta en ljusglimt som gör mig lycklig i vardagstristessen. Han finns ju där brevid mig nästan varje morgon när jag vaknar! Jag hatar ju fortfarande morgnar, och önskar att jorden gick under varje gång väckerklockan ringde. Men jag vaknar med en lyckokänsla i magen.
Jag har alltid tänkt att är man singel länge, måste det ju senare bli jobbigt att behöva ha en till person att anpassa sig till. Jag har inte en enda gång tänkt att ”nu får jag anpassa mig efter honom” för att kompromissa liksom. Ungefär som att man gör en uppoffring. Visst undermedvetet anpassar jag mig säkert i vissa situationer, men aldrig så att jag tänker på det som en uppoffring. Allt känns liksom så självklart.
Man ska aldrig ta något förgivet, och det gör jag verkligen inte. Jag tänker nog varje dag på hur lyckligt lottat jag är. Och jag tror nog att jag både visar och säger det tillräckligt mycket för att du ska förstå.
